Genuinitet, respekt och Beyonce som räddar mig från mörkret
Kategori: Allmänt, Ull funderar över viktiga saker, Ull skriver
Just nu ligger jag på mage i min säng, med fötterna på kudden och datorn vid fotändan, för dit når sladden från högtalarna. Ur dem strömmar någon trevlig musik från Spotifys spellista som heter Calm Down. Jag sökte efter "calm down" klockan 17 idag. Alltså för åtta timmar sen. Då var jag här hemma och gick fram och tillbaka på den lilla golvplätten i mitt rum. Nervös.
17.30 cyklade jag härifrån. Efter tre nerförsbackar såg jag min fotolärare. Hon var på hundpromenad och vi sa hej. Jag konstaterade att min röst fungerade. 17.45 parkerade jag cykeln vid Ban Thai - restaurangen, men först sprang jag upp till syrrans lägenhet och ringde på dörren bara för skojs skull. Och för att åter igen kunna konstatera att rösten inte hade avlidit.
Ungefär klockan 18.10 började det. Först bokrelease för två böcker och sedan Pilsnerpoesi (open mic). Och jag var inte ensam. Och jag vågade prata på svenska. Och jag vågade prata på engelska. Och jag applåderade mycket. Genuint. Respektfullt. En gång smög jag bort för att pudra näsan när en person skulle läsa sina dikter, men jag missade inget ändå, för ljudet var underligt högt inne på toan. Jag ba wow.
Personer gick fram, framförde och gick tillbaka. Jag lyssnade och tittade och applåderade och klottrade lite på ett skräppapper samtidigt, men mina raka sträck blev inte raka och ögats ögonfransar blev täta och aggressiva. För jag visste inte när the master of ceremony skulle säga mitt namn. "Ullias."
Jag tog mitt lilla papper med text i storlek 10,5. Och läste. Och lyckades andas. Och kom inte av mig fastän jag behövde leta efter nästa ord på mitt lilla papper ibland. Och kände mig bekväm, tror jag, för när jag snubblande på orden blev jag inte besviken på mig själv. "Vem bryr sig?" tänkte jag och när jag sa tack efter fyra minuter lade jag märke till att applåderna verkade genuina. Gick tillbaka till min plats längst nere vid fönstret och kunde äntligen dricka upp min numera avslagna Coca Cola. Jag klottrade sträck som blev raka.
När jag cyklade hem var det mörkt ute. Det kändes inte som lördag, utan som en dag utan namn; som en dag utan gränser - utan tidskrav, bestämmelser och läxor. När jag hade cyklat förbi den sista lyktstolpen fortsatte jag in i mörkret som vanligt, men efter ett par meter var jag tvungen att vända tillbaka igen. På riktigt. Jag har visst gått och blivit mörkrädd. Turligt nog hade jag hörlurar i ryggan och Beyonces Lemonade i mobilen. Jag trampade som bara den uppför backarna och tänkte på kontakter. "Hej, vad heter du nu igen?" säger folk och börjar prata om något och en kvart senare byter de kontaktuppgifter med varandra. I alla fall i min värld. Min värld är minsann bra. Vår värld. Wow.
